Se Mollberg med svart rock och flor

Se Mollberg med svart rock och flor,
med rucalvanshandskar och bockskinnsskor,
med lurvigt hår, svart som en mor.
hans sorg är stor;
Bror Movitz, bror,
hans sorg är stor,
hans sorg är öm och stor, bror, bror!
Betrakta hur han modfälld står,
drar upp vita näsduken vid var tår,
med handen sig för bröstet slår.
hans ångst, gutår,
är öm och svår,
hans ångst, gutår,
hans ångst blir år från år svår, svår.
Men Clotho med sin sax
hon klipper som ett ax
vår svaga livstråd av;
blott en hand
full med sand
döljer nu en fordom Fröjas vackra slav,
en sträng vestal i sitt kvalm, i sitt kvav.

Men ack, vår änkling så bestört
han håller för ögat sitt rockeskört,
han flåsar finkel, svettas vört;
ack oerhört,
hans hus förstört,
ack oerhört,
hans hus förstört, förstört, förstört.
För krogdörrn dubbelt lås, min vän,
tillbultad med bommar och spikad sen;
bror, ser du skylten, ser du den?
Guldbägaren
ej finns igen,
guldbägaren,
den finns ej mera den; men, men!
Men Clotho med sin sax...

Så sätt dig ned vid denna grav,
du nymf i din brånad på lustans hav;
betänk, en blomma bröts nu av,
som vällust gav,
magnat och slav
hon vällust gav,
tills hon av dödens glav bröts av.
Ja, detta stoft som trampas här,
en bild av mor Maja det innebär,
som leta systrar med besvär.
båd' här och där,
hur dags och när,
hon sågs ju kär
i Astrilds små besvär; tvär, tvär.
Men Clotho med sin sax...

Bind en bukett av sippor blå,
bryt av de narcissor kring graven stå,
jasmin, lövkojor; sen, hå hå!
så skänk dem då
åt Mollberg, nå,
åt Mollberg då,
som suckar i sin vrå; hå hå!
Ack, Mollberg, gråt din vän ej mer,
dess stoft ren i blomstren en vällukt ger;
tag din bukett och sätt dig ner,
drick ett kvarter!
Din skål, jag ber!
Drick ett kvarter!
Lät se om munnen ler. Mer, mer!
Men Clotho med sin sax...

Se Mollberg med svart rock och flor

Fredmans epistel n:o 56 | Angående mor Maja på Förgyllda Bägaren